Vi levde i ett galet tempo jag och min livspartner Jensa Sylsjö med vårt älsklingstroll på jorden, Molly, vid vår sida. Vi var som ett resande musiktåg. Men vi fick vara tillsammans! Och det var viktigast. Molly har nog fått se och uppleva mer än många barn fått göra och det har gjort henne till det trygga, ödmjuka och driftiga lilla väsen hon är idag.

Tiden efter svenska Melodifestivalen gav förstås ringar på vattnet. Allt man sänder ut i Universum får man ju trefalt tillbaka. Vi blev bland annat utnämnda som bästa akt i ”Kids Choice Awards” på Nickelodeon. Vi deltog i Rumänska melodifestivalen 2 ggr i rad och kom på första plats första året. Men vi blev diskade av någon korrupt samling i ledningen i Rumänska juryn i sista minuten där vi påstods ha plagierat en gammal fiolslinga, vilket förstås inte stämde. Och det spelade ingen roll om vår svenska press la sig i. Vi blev petade.
Året efter var vi åter igen på väg att vinna men när vi tillfört vårt syfte (enligt rumänerna) att dra publik till tv-evenemanget som de internationella artister vi var… så petades vi ner till plats nr 2.

Under denna intensiva tid av awards som delades ut i Sverige och utomlands samt shower i Ryssland, Belarus och Ukraina… så blev min älskade Mor sjuk. Min hjälte som varit dålig i många år men som aldrig någonsin klagat, som jag fått tjatat och tjatat på för att hon skulle söka sjukvård…men aldrig. Jag kunde åka upp till henne i Härjedalen, 100 mil t/r för att bara försöka få henne att gå med mig till läkaren. Men envis som hon var så kom vi aldrig dit…

Jag glömmer aldrig samtalet från Mors väninna om att ambulansen nu hämtat henne och tagit henne 22 mil norrut till Östersunds sjukhus. Norröver i landet så har de inga sjukhus ”around the corner” som vi i storstäderna har, utan tafatta stafettläkare som bara kan skriva ut Alvedon till allt och alla som kommer till den lokala vårdcentralen. Tragiskt! Jag slängde mig på första planet och upp till lungavdelningen, där Mor först hamnat. Hon hade dragit på sig 4 liter vätska i lungorna och borde inte kunna andas själv, än mindre prata!
Men…när jag kommer in på hennes rum, där hon sitter hopsjunken med ryggen mot dörren, och jag säger ”-Hej Mor…” så vänder hon sig om med det största leendet Du kan tänka dig! Alldeles vitgrå i ansiktet får hon fram orden: ”-Nämen hej! Å vad roligt. Vilken överraskning!” Jag svarar ”-Självklart vill jag vara här hos dig.” Och jag försökte svälja gråten. Inte ens nu klagade hon fastän de fortfarande inte fått ut vattnet ur lungorna. Hon kunde ju knappt andas stackaren! Och jag såg hur hon tjippade efter luft.

Då gick jag med stora steg ut till sjuksköterskereceptionen och frågade vad planen var och varför hon fortfarande satt på ett rum i detta akuta läge!!
”-Vi vet inte riktigt än vad vi ska göra…” får jag till svar!
”-Börja med att söka en läkare och töm lungorna på vätskan.” sa jag bestämt och var i detta läge ganska upprörd.
Efter flera timmars väntan så undersöktes Mor men fick inte tömt lungorna det dygnet heller. Detta sjukhus otroliga okunskap och nonchalans var bara början på den mardröm som skulle komma att utspela sig under de kommande två månaderna!

Några ord på vägen…
”Livet är som en palett av olika färger. En del färger är mer vackra än andra och vissa färger är rent av fula. Det viktiga i livet är att ha en ”bra ledsagare eller kompanjon” och det kan vara du själv i en stor trygghet av ditt egna sällskap eller en vän för livet.”