Min största prövning i livet

Tiden på sjukhuset uppe i Norr – som i mångas mun kallas ”Dödens sjukhus” – var som en enda stor mardröm. Jag kastades mellan mitt egna starka hopp och min tro till sjukhuspersonalens nonchalans och okunskap. Jag sprang nere i sjukhuskulverten, som var mil under marken, för att bland annat hämta medicin som personalen inte ”hann” hämta till Mor (!). Men de hann sitta och fika i långa stunder…
Ja, nu låter jag bitter och arg och…det ÄR jag också! För i min värld där kämpar man för människors liv in i det sista och ger ALDRIG upp!
För vet ni att ”Tankens kraft” tar dig vetenskapligt bevisat 50% mot målet (t ex mot friskhet). Och det hade verkligen inte skadat att sjukhuspersonalen hade använt sig av den kunskapen åtminstone! Jag fick inte bara kämpa med Mors hälsa utan även mot personalen.

Tragiskt att det ska behöva vara så. Och tänk alla de stackare som ligger inne på sjukhusen utan ett (starkt) språkrör. Vem står upp för dem?
Då kunde jag ändå inte allt jag kan idag inom ”Hjälp till självhjälp”. Men hade jag det så är jag övertygad om att Mor levt idag!

Jag minns så väl när jag befann mig i kulverten under mark för att ta mig från den ena flygeln till motsatt flygel…jag var så förvirrad och grät oavkortat i min ensamhet där nere när jag sprang i cirklar… Jag var vilse! Och det enda jag hade i mitt huvud var att ”hur kan jag flytta Mor härifrån”. Jag försökte ringa med dålig mottagning (jag var ju under mark) till en vän i Stockholm för att fråga om han kunde ta fram en helikopter, men den var upptagen… Samtidigt ringde jag en medial vän som sa att Mor redan var på väg över till Andra sidan… Där brast jag och jag fick som en chock och la mig på cementgången i kulverten och bara hulkade och drog efter andan. Men jag tog mig snabbt i kragen och reste mig upp och fortsatte springa… Min envishet bar mig.

När jag äntligen kom tillbaka till Mors avdelning igen, så var hennes säng tom (!).
”Neeeej”…tänkte jag !!!!!!!!!!

Men så såg jag att hennes droppställning stod utanför toaletten och jag öppnade dörren… Där inne satt Mor på toaletten och blodet rann ur munnen på henne! Jag klarar inte att se blod, så samtidigt som jag känner att nu svimmar jag…så tar jag tag i dörrkarmen och säger med ett konstlat leende: ”Mor, det ordnar sig!! Så sitt du där, så kommer jag snart”.

Jag rusar ut i korridoren och ingen sköterska syns till. Ej heller på sjuksköterskeexpeditionen syns någon. Ahh…de sitter väl och fikar igen. Mycket riktigt, där satt de allihopa(!). Hur fasen kan de lämna en avdelning med akut sjuka allihopa samtidigt! Fy farao!!!! Nu hade de skitit i det blå skåpet. Här brast min ödmjukhet. Jag skrek: ”Nu får ni lyfta på röven för nu blöder Mor ur munnen!”

Jag sprang före och när sjuksköterskorna tog över då sprang jag åter ut i korridoren och in på en gästtoa och kräktes.

 

Cross Country-show

 

Några ord på vägen:
”De som ingenting har att göra är alltid upptagna….”

 

Kommentar

  1. Du är en kämpe och en vän som man alltid kommer att känna i hjärtat att en sådan vän är en ära att få ha i livet❤❤❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *