Är det så här det känns i dödens väntsal

Det här är svårt för mig…
…att gå tillbaka till det som varit det absolut jobbigaste i hela mitt liv !

Att se Mor lida så här var fruktansvärt. Och att det finns så mycket okunskap inom sjukvården skrämmer mig…
Jag vidhåller att det i många fall är mer omhändertagande  och framförallt värdigt, att vara ett djur som skrivs in på ett Djursjukhus och där en veterinär, som ser sitt arbete som ett kall mer än att ta sig an en ”patientjournal” som placeras i ett arkiv.

Jag saknar passionen…för ett människoliv! Jag orkar inte ens minnas hur jag ser Mor kämpa först en tid uppe på Lungavdelningen där jag, inte nån personal, fick köra Mor i rullstol nere bland kulvertarna under sjukhuset för att komma till mottagningen för att äntligen få tömma hennes lungor. Där möttes vi av en praktikant som skulle föra in en lång, väldigt lång, spruta in i lungorna och dra ut vätskan. Det skulle ske bak i ryggen. Och först blev det ett tafatt försök till bedövning där det stacks flera gånger på samma ställen. Bedövningen hann inte infinna sig ordenligt förrän den manliga sköterskan stack in den långa sprutan i ryggan på Mor. Jag kunde inte bli förbannad nu…det var verkligen inte läge då jag ville hålla Mor lugn. “-Men för i helskotta nu får det vara nog” tänkte jag och spände ögonen i sköterskan som äntligen läste av mig! Till slut gav han upp och bad oss komma imorgon istället (!?).

Sen flyttas Mor till Medicinavdelningen. Och det var som att åka från askan in i elden.

På lungavdelningen var det i alla fall tyst då sköterskorna befann sig som oftast inne i kafferummet… Men på medicinavdelningen möts vi, jag och Mor som nu var sämre, av en gapig och hispig sköterska som tog emot. Förlåt mig för att jag nu skriver följande. Men ärligt…om hon inte haft sköterskekläder på sig så hade jag trott att hon varit inlagd på fel avdelning som patient…om ni förstår. Hon röck och slet i Mors säng och ryckte upp henne för att bädda rent! Skrek när hon pratade och blicken for åt alla håll. Jag såg Mor hur hon tittade på na och sen tittade hon på mig… Inte en fingertoppskänsla på mils avstånd om hur man behandlar en dödssjuk människa.

DSC_0003

Jag försökte ligga steget före dem uppe på avdelningen genom att sova bredvid Mor och ta reda på vad hennes värden betydde och att det behövdes följas upp av en åtgärd! Jag skrämdes av att det handlade mer som en förvaring och på gränsen till palliativ vård, fastän det var en akut medicinavdelning!

Ja…jag är hård. Men här var det fråga om liv eller död. Och man FÅR INTE negligera ett liv på detta obarmhärtiga sätt. Och jag var aldrig otrevlig. Utan bara ifrågasatte. Och köpte då och då fikabröd till personalen och uppmuntrade dem att ge god vård!

Ibland kändes det som om jag hade hamnat i helvetet. HUR ska jag hjälpa Mor på bästa sätt när inte ens personalen är på banan!!

När jag äntligen fick in en läkare till Mor så talade han ”över” hennes huvud och talade till mig om Mor som tredje person! Hon var visserligen dödssjuk, men hon var inte förståndshandikappad eller döv!! Mor var så underfundig och pillemarisk… Så jag sa direkt till läkaren. ”- Det går bra att prata direkt med Mor”.

Mor blev mer och mer bortkopplad och det kändes som ”dödens väntrum”.

Hon blev förvirrad och jag frågade om de rensade hennes lever, då en överbelastad lever ger just förvirring och enorm trötthet.  Men DET var inget de la nån vikt på och kunde inte ge mig nåt varken svar eller lösning på den försämrade statusen. De tyckte nog jag var jobbig som hela tiden låg ett steg före dem och dessutom sov inne hos Mor.

Sov och sov…jag låg vaken hela nätterna och stirrade på Mor och lyssnade så att hon andades. Jag såg mer och mer ut som ett spöke desto längre tiden gick.

Jag bad till GUD så hårt att händerna vitnade!

 

Ett ord på vägen:
”Upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda…”

 

4 kommentarer

  1. Hej Annika min vän, jag blir så ledsen för huruvida de har behandlat din kära mor, svensk sjukvård är under all kritik vilket har resulterat i många förödande utgångar pga slarv och ignorans. Jag sänder er alla en bamse kram med energi.

  2. Annika!
    Det är så fruktansvärt att man blir så liten som människa när man är sjuk. Nu har tyvärr personalen på sjukhuset ett så pressat schema och anser inte att det är deras fel. Regeringen lägger pengar på annat som dom anser vara viktigare som kultur (en staty i stan för ett par mille), nya fina kontor i centrum av stan, högre löner m.m. Sorry vännen att det är så här. Tur att du finns för sin mamma, jag hoppas att hon har det någorlunda bra. Kram du fina!❤❤❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *