Jag skulle ju rädda henne, det hade jag lovat!

I detta läget var jag fast beslutsam om att ”ta ner månen för Mor” men samtidigt började en obehaglig rädsla att krypa på. Nu var det dags att ringa in min syster. Hon kom med nästa flyg och med sig hade hon sin äldste son. Älskade mors första barnbarn. Jag mötte upp vid entrén och glömmer aldrig att när jag kramar om min syster och min systerson så kände jag mig, för första gången, som ett barn. Och luften gick ur mig.

Vi tog oss upp till mor som just fått somna. Hennes kropp var så orkeslös och helt utmattad av allt! Så vi bestämde att mor minsann skulle få ”känna” att min syster Marie och systersonen Robin var nära henne, så vi drog in en extra säng och de byttes av att sova bredvid mor. Det var precis som om mor inte ”ville” ta farväl (såklart hon inte ville!), utan hela tiden som min systerson var där så sov mor nästan. Märkligt. Mor som varit vaken så mycket. Och trots hennes smärta så var där ett ständigt leende…om inte på läpparna i hennes ögon. Hon var alltid så glad för så lite. Och även i denna svåra fruktansvärda vidrigt hemska stund…fanns där ett skimmer av tacksamhet över henne.

Minuterna kändes som timmar, timmarna kändes som dagar och dagarna kändes som år…och jag bad, rundade sköterskor och läkare med frågor och funderingar och försök till lösningar.
Och hos mor fanns en fighting spirit som gjorde att hon piggade på sig, trots läget, och personalen bestämde sig för att skicka mor till det lokala ålderdomshemmet/långtidsboendet i hennes hemby(!)…men vilket beslut!! Vi stod frågande men vid det läget var jag/vi så utpumpade på kraft och förslag att vi lurade oss själva i tron att ”detta skulle bli bra och allt skulle lösa sig”.
Väl nere i hennes hemby på detta boende kom först en läkare som inte kunde prata svenska. Så vi förstod inte alls varandra när jag ställde frågor för att få dem att ta mors medicinska läge på allvar. Det kändes som en ”väntsal”… Hur kunde de ens tro att jag skulle acceptera detta!!!???? Mor var inte en pensionär som behövde boende utan hon var allvarligt sjuk och behövde en helt annan akut insats!

Vi fick en tid för lungröntgen till slut. Så här i efterhand kommer jag aldrig att förlåta mig själv hur jag kunde låta det blir så här!! Men jag kom ihåg töcken av chock, sorg, ilska och… ledsamhet.
När vi var där nere på röntgen så hjälper jag henne av med bh:n och hon vänder sig om till mig och säger; ”KOMMER JAG ATT KLARA DETTA ANNIKA??” Ord som jag aldrig hört mor säga.
DÅ kände jag en sån obeskrivlig smärta i hjärtat att jag bara ville skrika rakt ut! Jag svarade mor: ”JAG LOVAR DIG MOR ATT JAG KOMMER ATT SE TILL ATT DU KLARAR DETTA. OM JAG SÅ SKA TA NER MÅNEN TILL DIG!”
Jag gjorde henne lugn i detta ögonblick och hon hasade sig in i röntgenrummet.

beach-193786_1280

Min man Jens och vår dotter Molly kom och vi hade köpt påskris och börjat pyntat lite och Molly, då 4 år, hade ritat en Välkomstskylt som vi hade hängt på mors ytterdörr till hennes hemkomst. Hon skulle få vara hemma över helgen; sitta i sin egna soffa, sova i sin egna säng och vara med oss. Jag och Jens hade ansvaret. Så denna kväll gjorde vi god mat (och jag ville ju så gärna att hon skulle få mat som hon skulle tycka om men samtidigt klara äta utan att polyperna som växt upp i matstrupen skulle ge henne en blödning. Jag var såå rädd). Trots allt så hade hemsamariterna köpt hårt bröd(!) till mor!! Jag blir så matt och upprörd på denna ständiga nonchalans och okunskap!

Vi tittade på Melodifestivalen 2008 denna kvällen och detta år var Sanna Nielsen med och tävlade med låten ”Empty room”, skriven av min vän Aleena Gibson. Den tyckte mor om. (…därför har jag också spelat in en ny countryversion av ”Empty room” tillägnad mor.)

Vi fyllde denna helg med att låta hennes grannar hälsa på, äta det smaskigaste mor visste; semlor med varm mjölk och kanel, vi pratade om mors liv som ung när hon ofta var i längdskidspåret, spelade piano och var på dans… Men mor hade svårt att andas och jag kunde aldrig sova. Det var ett tillfälle under helgen då jag smög in till sovrummet där mor låg utan att hon hörde mig…och då såg jag den där blicken som jag aldrig förut sett. HOPPET var borta. En tom blick som tittade ut genom fönstret…

På måndag morgon hämtades mor av sjuktransport. Men…hon fick sitta upp i hela 22 mil till sjukhuset. Jag tog en bild av henne där hon satt i passagerarstolen i framsätet…
Hon tittade på mig och jag fick en blick…en blick av…besvikelse. Och den blicken kommer jag ALDRIG att kunna skaka av mig! Jag ringde läkaren uppe på sjukhuset när mor hade kommit fram ca 3,5 timme senare. Och han svarade mig att läget är stabilt. Ni kan avvakta att komma efter. Så…jag tog läkaren på orden och började städa och göra fint till påsk. Påsken var min och mors höjdpunkt på året. Det var min födelsetid och våren var i antågande. Vi älskade påsken!
Jag städade så infernaliskt och tog bort allt hår och damm på plädar och överkast…ja, allt skulle vara kliniskt när mor kom hem. Jag hade även tidigare köpt en luftrenare anpassat för sjukhus hem till mor så att luften skulle vara kliniskt ren.

Då hände det märkliga. Jag hade inte hunnit träffa min lilla Molly (4 år) så mycket den sista tiden då jag varit hos mor. Så när jag är borta en stund med Molly får jag plötsligt en sån stark känsla av LUGN. Jag kommer ihåg att jag satt vid en brasa och väntade in Molly för att åka tillbaka. Men i all ångest, inre oro över mor, stressen i mitt huvud hur och vad jag skulle göra för att rädda mor(!), vanmakten, längtan… så är det precis som om ”någon” lägger sina händer på mina axlar och JAG KÄNNER ETT LUGN JAG INTE HAR KÄNT FÖRUT! Jag tittar på min klocka och den visar 17:25…

När jag och Molly sedan möts av Jens som öppnar ytterdörren och tar emot oss, så ser jag tårar som rinner ifrån hans ögon… Han säger tyst och håller krampaktigt om mig; ”ANITA HAR SOMNAT IN…”.
JAG HÖR HANS ORD MEN JAG VET INTE OM JAG FÖRSTOD VAD HAN SA…SEN FALLER JAG TILL MARKEN… Jens och Molly lägger sig bredvid mig på golvet och håller om mig så hårt de kan. Sedan reser jag mig utan ett ord och går ut i snön i mörkret. Jag står ett bra tag och bara stirrar ut i det becksvarta mörkret. Tittar sen upp mot den svarta himlen… Tar upp min telefon ur fickan och slår numret till min syster. Inget svar. Nu efteråt förstod jag att hon satt på flyget från Stockholm på väg upp. Sen ringer jag min kusin Helene och säger bara; MOR ÄR DÖD. Jag hör hennes utrop och jag säger inget mer och lägger på.

angel-1262864_1280

Min syster berättar att hon hade ringt mig oavkortat denna eftermiddag och även sjuksystrarna. Jag förstod ingenting…. min mobil visade inte på ett enda missat samtal. När försvann min mottagning…..? Det var alltså så att jag hade fått ett besked och min syster ett helt annat. Hon tog flyget upp till fjälls men hann inte heller fram. Mor fick somna in ensam, utan oss!!!!!!!!!!!
Och jag som varit hemma hos mor och städat för fullt för att välkomna henne hem till påsk!!!!
Var det så att Universum såg till att jag inte hann till mor för att jag aldrig skulle klarat av hennes bortgång!? Jag hade sannerligen säkert rivit hela IVA-avdelningen!

Vi satte oss nu i bilen för att åka upp till sjukhuset, 22 mil vidare norrut.
Min syster och min far satt på planet från Stockholm. Dessa 22 mil kommer jag inte ihåg. Det enda som malde i mitt huvud; Nu ska jag till mor och jag ska krama henne!

JAG SKULLE JU RÄDDA HENNE OCH JAG LOVADE ATT TA NER MÅNEN…

Min tatuering

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *