I detta läget var jag fast beslutsam om att ”ta ner månen för Mor” men samtidigt började en obehaglig rädsla att krypa på. Nu var det dags att ringa in min syster. Hon kom med nästa flyg och med sig hade hon sin äldste son. Älskade mors första barnbarn. Jag mötte upp vid entrén och glömmer aldrig att när jag kramar om min syster och min systerson så kände jag mig, för första gången, som ett barn. Och luften gick ur mig.

Vi tog oss upp till mor som just fått somna. Hennes kropp var så orkeslös och helt utmattad av allt! Så vi bestämde att mor minsann skulle få ”känna” att min syster Marie och systersonen Robin var nära henne, så vi drog in en extra säng och de byttes av att sova bredvid mor. Det var precis som om mor inte ”ville” ta farväl (såklart hon inte ville!), utan hela tiden som min systerson var där så sov mor nästan. Märkligt. Mor som varit vaken så mycket. Och trots hennes smärta så var där ett ständigt leende…om inte på läpparna i hennes ögon. Hon var alltid så glad för så lite. Och även i denna svåra fruktansvärda vidrigt hemska stund…fanns där ett skimmer av tacksamhet över henne.

Minuterna kändes som timmar, timmarna kändes som dagar och dagarna kändes som år…och jag bad, rundade sköterskor och läkare med frågor och funderingar och försök till lösningar.
Och hos mor fanns en fighting spirit som gjorde att hon piggade på sig, trots läget, och personalen bestämde sig för att skicka mor till det lokala ålderdomshemmet/långtidsboendet i hennes hemby(!)…men vilket beslut!! Vi stod frågande men vid det läget var jag/vi så utpumpade på kraft och förslag att vi lurade oss själva i tron att ”detta skulle bli bra och allt skulle lösa sig”.
Väl nere i hennes hemby på detta boende kom först en läkare som inte kunde prata svenska. Så vi förstod inte alls varandra när jag ställde frågor för att få dem att ta mors medicinska läge på allvar. Det kändes som en ”väntsal”… Hur kunde de ens tro att jag skulle acceptera detta!!!???? Mor var inte en pensionär som behövde boende utan hon var allvarligt sjuk och behövde en helt annan akut insats!

Vi fick en tid för lungröntgen till slut. Så här i efterhand kommer jag aldrig att förlåta mig själv hur jag kunde låta det blir så här!! Men jag kom ihåg töcken av chock, sorg, ilska och… ledsamhet.
När vi var där nere på röntgen så hjälper jag henne av med bh:n och hon vänder sig om till mig och säger; ”KOMMER JAG ATT KLARA DETTA ANNIKA??” Ord som jag aldrig hört mor säga.
DÅ kände jag en sån obeskrivlig smärta i hjärtat att jag bara ville skrika rakt ut! Jag svarade mor: ”JAG LOVAR DIG MOR ATT JAG KOMMER ATT SE TILL ATT DU KLARAR DETTA. OM JAG SÅ SKA TA NER MÅNEN TILL DIG!”
Jag gjorde henne lugn i detta ögonblick och hon hasade sig in i röntgenrummet.

Min man Jens och vår dotter Molly kom och vi hade köpt påskris och börjat pyntat lite och Molly, då 4 år, hade ritat en Välkomstskylt som vi hade hängt på mors ytterdörr till hennes hemkomst. Hon skulle få vara hemma över helgen; sitta i sin egna soffa, sova i sin egna säng och vara med oss. Jag och Jens hade ansvaret. Så denna kväll gjorde vi god mat (och jag ville ju så gärna att hon skulle få mat som hon skulle tycka om men samtidigt klara äta utan att polyperna som växt upp i matstrupen skulle ge henne en blödning. Jag var såå rädd). Trots allt så hade hemsamariterna köpt hårt bröd(!) till mor!! Jag blir så matt och upprörd på denna ständiga nonchalans och okunskap!

Vi tittade på Melodifestivalen 2008 denna kvällen och detta år var Sanna Nielsen med och tävlade med låten ”Empty room”, skriven av min vän Aleena Gibson. Den tyckte mor om. (…därför har jag också spelat in en ny countryversion av ”Empty room” tillägnad mor.)

Vi fyllde denna helg med att låta hennes grannar hälsa på, äta det smaskigaste mor visste; semlor med varm mjölk och kanel, vi pratade om mors liv som ung när hon ofta var i längdskidspåret, spelade piano och var på dans… Men mor hade svårt att andas och jag kunde aldrig sova. Det var ett tillfälle under helgen då jag smög in till sovrummet där mor låg utan att hon hörde mig…och då såg jag den där blicken som jag aldrig förut sett. HOPPET var borta. En tom blick som tittade ut genom fönstret…

På måndag morgon hämtades mor av sjuktransport. Men…hon fick sitta upp i hela 22 mil till sjukhuset. Jag tog en bild av henne där hon satt i passagerarstolen i framsätet…
Hon tittade på mig och jag fick en blick…en blick av…besvikelse. Och den blicken kommer jag ALDRIG att kunna skaka av mig! Jag ringde läkaren uppe på sjukhuset när mor hade kommit fram ca 3,5 timme senare. Och han svarade mig att läget är stabilt. Ni kan avvakta att komma efter. Så…jag tog läkaren på orden och började städa och göra fint till påsk. Påsken var min och mors höjdpunkt på året. Det var min födelsetid och våren var i antågande. Vi älskade påsken!
Jag städade så infernaliskt och tog bort allt hår och damm på plädar och överkast…ja, allt skulle vara kliniskt när mor kom hem. Jag hade även tidigare köpt en luftrenare anpassat för sjukhus hem till mor så att luften skulle vara kliniskt ren.

Då hände det märkliga. Jag hade inte hunnit träffa min lilla Molly (4 år) så mycket den sista tiden då jag varit hos mor. Så när jag är borta en stund med Molly får jag plötsligt en sån stark känsla av LUGN. Jag kommer ihåg att jag satt vid en brasa och väntade in Molly för att åka tillbaka. Men i all ångest, inre oro över mor, stressen i mitt huvud hur och vad jag skulle göra för att rädda mor(!), vanmakten, längtan… så är det precis som om ”någon” lägger sina händer på mina axlar och JAG KÄNNER ETT LUGN JAG INTE HAR KÄNT FÖRUT! Jag tittar på min klocka och den visar 17:25…

När jag och Molly sedan möts av Jens som öppnar ytterdörren och tar emot oss, så ser jag tårar som rinner ifrån hans ögon… Han säger tyst och håller krampaktigt om mig; ”ANITA HAR SOMNAT IN…”.
JAG HÖR HANS ORD MEN JAG VET INTE OM JAG FÖRSTOD VAD HAN SA…SEN FALLER JAG TILL MARKEN… Jens och Molly lägger sig bredvid mig på golvet och håller om mig så hårt de kan. Sedan reser jag mig utan ett ord och går ut i snön i mörkret. Jag står ett bra tag och bara stirrar ut i det becksvarta mörkret. Tittar sen upp mot den svarta himlen… Tar upp min telefon ur fickan och slår numret till min syster. Inget svar. Nu efteråt förstod jag att hon satt på flyget från Stockholm på väg upp. Sen ringer jag min kusin Helene och säger bara; MOR ÄR DÖD. Jag hör hennes utrop och jag säger inget mer och lägger på.

Min syster berättar att hon hade ringt mig oavkortat denna eftermiddag och även sjuksystrarna. Jag förstod ingenting…. min mobil visade inte på ett enda missat samtal. När försvann min mottagning…..? Det var alltså så att jag hade fått ett besked och min syster ett helt annat. Hon tog flyget upp till fjälls men hann inte heller fram. Mor fick somna in ensam, utan oss!!!!!!!!!!!
Och jag som varit hemma hos mor och städat för fullt för att välkomna henne hem till påsk!!!!
Var det så att Universum såg till att jag inte hann till mor för att jag aldrig skulle klarat av hennes bortgång!? Jag hade sannerligen säkert rivit hela IVA-avdelningen!

Vi satte oss nu i bilen för att åka upp till sjukhuset, 22 mil vidare norrut.
Min syster och min far satt på planet från Stockholm. Dessa 22 mil kommer jag inte ihåg. Det enda som malde i mitt huvud; Nu ska jag till mor och jag ska krama henne!

JAG SKULLE JU RÄDDA HENNE OCH JAG LOVADE ATT TA NER MÅNEN…

Tiden på sjukhuset uppe i Norr – som i mångas mun kallas ”Dödens sjukhus” – var som en enda stor mardröm. Jag kastades mellan mitt egna starka hopp och min tro till sjukhuspersonalens nonchalans och okunskap. Jag sprang nere i sjukhuskulverten, som var mil under marken, för att bland annat hämta medicin som personalen inte ”hann” hämta till Mor (!). Men de hann sitta och fika i långa stunder…
Ja, nu låter jag bitter och arg och…det ÄR jag också! För i min värld där kämpar man för människors liv in i det sista och ger ALDRIG upp!
För vet ni att ”Tankens kraft” tar dig vetenskapligt bevisat 50% mot målet (t ex mot friskhet). Och det hade verkligen inte skadat att sjukhuspersonalen hade använt sig av den kunskapen åtminstone! Jag fick inte bara kämpa med Mors hälsa utan även mot personalen.

Tragiskt att det ska behöva vara så. Och tänk alla de stackare som ligger inne på sjukhusen utan ett (starkt) språkrör. Vem står upp för dem?
Då kunde jag ändå inte allt jag kan idag inom ”Hjälp till självhjälp”. Men hade jag det så är jag övertygad om att Mor levt idag!

Jag minns så väl när jag befann mig i kulverten under mark för att ta mig från den ena flygeln till motsatt flygel…jag var så förvirrad och grät oavkortat i min ensamhet där nere när jag sprang i cirklar… Jag var vilse! Och det enda jag hade i mitt huvud var att ”hur kan jag flytta Mor härifrån”. Jag försökte ringa med dålig mottagning (jag var ju under mark) till en vän i Stockholm för att fråga om han kunde ta fram en helikopter, men den var upptagen… Samtidigt ringde jag en medial vän som sa att Mor redan var på väg över till Andra sidan… Där brast jag och jag fick som en chock och la mig på cementgången i kulverten och bara hulkade och drog efter andan. Men jag tog mig snabbt i kragen och reste mig upp och fortsatte springa… Min envishet bar mig.

När jag äntligen kom tillbaka till Mors avdelning igen, så var hennes säng tom (!).
”Neeeej”…tänkte jag !!!!!!!!!!

Men så såg jag att hennes droppställning stod utanför toaletten och jag öppnade dörren… Där inne satt Mor på toaletten och blodet rann ur munnen på henne! Jag klarar inte att se blod, så samtidigt som jag känner att nu svimmar jag…så tar jag tag i dörrkarmen och säger med ett konstlat leende: ”Mor, det ordnar sig!! Så sitt du där, så kommer jag snart”.

Jag rusar ut i korridoren och ingen sköterska syns till. Ej heller på sjuksköterskeexpeditionen syns någon. Ahh…de sitter väl och fikar igen. Mycket riktigt, där satt de allihopa(!). Hur fasen kan de lämna en avdelning med akut sjuka allihopa samtidigt! Fy farao!!!! Nu hade de skitit i det blå skåpet. Här brast min ödmjukhet. Jag skrek: ”Nu får ni lyfta på röven för nu blöder Mor ur munnen!”

Jag sprang före och när sjuksköterskorna tog över då sprang jag åter ut i korridoren och in på en gästtoa och kräktes.

 

 

Några ord på vägen:
”De som ingenting har att göra är alltid upptagna….”

Jag sprang ner till centrum som var en bra bit från sjukhuset och det var mitt i vintern… jag ville ge Mor ”hopp om livet”…så jag ville köpa skor och kläder till Mor för att göra henne glad!! Jag kommer så väl ihåg hur jag rusade in i köpcentret. Köpte stövlar, nattlinne, tröjor, byxor, trosor, strumpor och massa annat. Jag hade så många påsar att jag tappade räkningen. Jag började kallsvettas. Jag ser rulltrappan framför mig och tänker bara ”måste skynda, måste skynda”…när jag handlöst faller nerför rulltrappan och alla påsar far runt mig som ett kaos…jag slår i mig hårt och börjar blöda men reser mig som om inget hänt och känner hur folk tittar. Jag hade lust att skrika: ”-Min mor är döende…fattar ni!!”

Plötsligt känner jag en hand på min axel och en kvinnas röst säger: ”-Kom in till mig i butiken…” Det var biträdet i en hälsokostbutik. Hon hade sett mig. ”-Kära barn, hur är det fatt?” Det räckte för att jag skulle tappa fattningen och tårarna rann nerför kinderna och jag förklarade att den jag älskade mest på jorden nu låg för döden och att jag hade lovat henne att hon skulle få leva… men att ingen läkare hade varken förmågan eller kunskapen att hjälpa henne….ja, allt rann ur mig och jag pratade utan att andas och jag kände hur hårt och fort hjärtat slog och att jag nu fått panikångest!

Biträdet tog fram en liten flaska med akutdroppar från Dr Bach. De gavs  vid trauman och chock…och hon droppade under min tunga och jag fick vatten med droppar i…och kan Ni tänka er att efter bara ett par minuter så kom jag ner i andning och hjärtat slog inte lika hårt längre och svetten i pannan slutade rinna… Vilka droppar!

Dropparna köpte jag och hade dem från den stunden i min byxficka…dygnet om!

 

 

Några ord på vägen…
”Vänlighet är den grund på vilken samhället vilar”

 

Det här är svårt för mig…
…att gå tillbaka till det som varit det absolut jobbigaste i hela mitt liv !

Att se Mor lida så här var fruktansvärt. Och att det finns så mycket okunskap inom sjukvården skrämmer mig…
Jag vidhåller att det i många fall är mer omhändertagande  och framförallt värdigt, att vara ett djur som skrivs in på ett Djursjukhus och där en veterinär, som ser sitt arbete som ett kall mer än att ta sig an en ”patientjournal” som placeras i ett arkiv.

Jag saknar passionen…för ett människoliv! Jag orkar inte ens minnas hur jag ser Mor kämpa först en tid uppe på Lungavdelningen där jag, inte nån personal, fick köra Mor i rullstol nere bland kulvertarna under sjukhuset för att komma till mottagningen för att äntligen få tömma hennes lungor. Där möttes vi av en praktikant som skulle föra in en lång, väldigt lång, spruta in i lungorna och dra ut vätskan. Det skulle ske bak i ryggen. Och först blev det ett tafatt försök till bedövning där det stacks flera gånger på samma ställen. Bedövningen hann inte infinna sig ordenligt förrän den manliga sköterskan stack in den långa sprutan i ryggan på Mor. Jag kunde inte bli förbannad nu…det var verkligen inte läge då jag ville hålla Mor lugn. “-Men för i helskotta nu får det vara nog” tänkte jag och spände ögonen i sköterskan som äntligen läste av mig! Till slut gav han upp och bad oss komma imorgon istället (!?).

Sen flyttas Mor till Medicinavdelningen. Och det var som att åka från askan in i elden.

På lungavdelningen var det i alla fall tyst då sköterskorna befann sig som oftast inne i kafferummet… Men på medicinavdelningen möts vi, jag och Mor som nu var sämre, av en gapig och hispig sköterska som tog emot. Förlåt mig för att jag nu skriver följande. Men ärligt…om hon inte haft sköterskekläder på sig så hade jag trott att hon varit inlagd på fel avdelning som patient…om ni förstår. Hon röck och slet i Mors säng och ryckte upp henne för att bädda rent! Skrek när hon pratade och blicken for åt alla håll. Jag såg Mor hur hon tittade på na och sen tittade hon på mig… Inte en fingertoppskänsla på mils avstånd om hur man behandlar en dödssjuk människa.

Jag försökte ligga steget före dem uppe på avdelningen genom att sova bredvid Mor och ta reda på vad hennes värden betydde och att det behövdes följas upp av en åtgärd! Jag skrämdes av att det handlade mer som en förvaring och på gränsen till palliativ vård, fastän det var en akut medicinavdelning!

Ja…jag är hård. Men här var det fråga om liv eller död. Och man FÅR INTE negligera ett liv på detta obarmhärtiga sätt. Och jag var aldrig otrevlig. Utan bara ifrågasatte. Och köpte då och då fikabröd till personalen och uppmuntrade dem att ge god vård!

Ibland kändes det som om jag hade hamnat i helvetet. HUR ska jag hjälpa Mor på bästa sätt när inte ens personalen är på banan!!

När jag äntligen fick in en läkare till Mor så talade han ”över” hennes huvud och talade till mig om Mor som tredje person! Hon var visserligen dödssjuk, men hon var inte förståndshandikappad eller döv!! Mor var så underfundig och pillemarisk… Så jag sa direkt till läkaren. ”- Det går bra att prata direkt med Mor”.

Mor blev mer och mer bortkopplad och det kändes som ”dödens väntrum”.

Hon blev förvirrad och jag frågade om de rensade hennes lever, då en överbelastad lever ger just förvirring och enorm trötthet.  Men DET var inget de la nån vikt på och kunde inte ge mig nåt varken svar eller lösning på den försämrade statusen. De tyckte nog jag var jobbig som hela tiden låg ett steg före dem och dessutom sov inne hos Mor.

Sov och sov…jag låg vaken hela nätterna och stirrade på Mor och lyssnade så att hon andades. Jag såg mer och mer ut som ett spöke desto längre tiden gick.

Jag bad till GUD så hårt att händerna vitnade!

 

Ett ord på vägen:
”Upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda…”

Vi levde i ett galet tempo jag och min livspartner Jensa Sylsjö med vårt älsklingstroll på jorden, Molly, vid vår sida. Vi var som ett resande musiktåg. Men vi fick vara tillsammans! Och det var viktigast. Molly har nog fått se och uppleva mer än många barn fått göra och det har gjort henne till det trygga, ödmjuka och driftiga lilla väsen hon är idag.

Tiden efter svenska Melodifestivalen gav förstås ringar på vattnet. Allt man sänder ut i Universum får man ju trefalt tillbaka. Vi blev bland annat utnämnda som bästa akt i ”Kids Choice Awards” på Nickelodeon. Vi deltog i Rumänska melodifestivalen 2 ggr i rad och kom på första plats första året. Men vi blev diskade av någon korrupt samling i ledningen i Rumänska juryn i sista minuten där vi påstods ha plagierat en gammal fiolslinga, vilket förstås inte stämde. Och det spelade ingen roll om vår svenska press la sig i. Vi blev petade.
Året efter var vi åter igen på väg att vinna men när vi tillfört vårt syfte (enligt rumänerna) att dra publik till tv-evenemanget som de internationella artister vi var… så petades vi ner till plats nr 2.

Under denna intensiva tid av awards som delades ut i Sverige och utomlands samt shower i Ryssland, Belarus och Ukraina… så blev min älskade Mor sjuk. Min hjälte som varit dålig i många år men som aldrig någonsin klagat, som jag fått tjatat och tjatat på för att hon skulle söka sjukvård…men aldrig. Jag kunde åka upp till henne i Härjedalen, 100 mil t/r för att bara försöka få henne att gå med mig till läkaren. Men envis som hon var så kom vi aldrig dit…

Jag glömmer aldrig samtalet från Mors väninna om att ambulansen nu hämtat henne och tagit henne 22 mil norrut till Östersunds sjukhus. Norröver i landet så har de inga sjukhus ”around the corner” som vi i storstäderna har, utan tafatta stafettläkare som bara kan skriva ut Alvedon till allt och alla som kommer till den lokala vårdcentralen. Tragiskt! Jag slängde mig på första planet och upp till lungavdelningen, där Mor först hamnat. Hon hade dragit på sig 4 liter vätska i lungorna och borde inte kunna andas själv, än mindre prata!
Men…när jag kommer in på hennes rum, där hon sitter hopsjunken med ryggen mot dörren, och jag säger ”-Hej Mor…” så vänder hon sig om med det största leendet Du kan tänka dig! Alldeles vitgrå i ansiktet får hon fram orden: ”-Nämen hej! Å vad roligt. Vilken överraskning!” Jag svarar ”-Självklart vill jag vara här hos dig.” Och jag försökte svälja gråten. Inte ens nu klagade hon fastän de fortfarande inte fått ut vattnet ur lungorna. Hon kunde ju knappt andas stackaren! Och jag såg hur hon tjippade efter luft.

Då gick jag med stora steg ut till sjuksköterskereceptionen och frågade vad planen var och varför hon fortfarande satt på ett rum i detta akuta läge!!
”-Vi vet inte riktigt än vad vi ska göra…” får jag till svar!
”-Börja med att söka en läkare och töm lungorna på vätskan.” sa jag bestämt och var i detta läge ganska upprörd.
Efter flera timmars väntan så undersöktes Mor men fick inte tömt lungorna det dygnet heller. Detta sjukhus otroliga okunskap och nonchalans var bara början på den mardröm som skulle komma att utspela sig under de kommande två månaderna!

 

Några ord på vägen…
”Livet är som en palett av olika färger. En del färger är mer vackra än andra och vissa färger är rent av fula. Det viktiga i livet är att ha en ”bra ledsagare eller kompanjon” och det kan vara du själv i en stor trygghet av ditt egna sällskap eller en vän för livet.”

Det är många som slösar bort sina liv, som om vi hade ytterligare ett på banken…så för att gardera mig så blev det en vända till med konstellationen Rednex.

Som sagt, det var fortfarande inte mitt ”dream team” som jag skulle återvända till. Det kändes mer som ett nödvändigt ont…om ni förstår. Musiken var/är mitt liv men Molly var bara knappt 1 år och att återvända till Rednex innebar utlandsresor igen med flera nätters övernattningar hemifrån.

Jag glömmer aldrig när jag tog emot samtalet i Österrike från Jens, som jättelycklig ropar i luren att Molly tagit sitt första steg! Och som jag grät…men inte av lycka utan av en grym hjärtesorg! Hur kunde jag missa Mollys första steg som jag ju aldrig får uppleva igen!!! Jag hade valt att åka iväg för musikens skull…men det var inte ok denna gång. För Molly var DET VIKTIGASTE I MITT LIV!

När jag kom hem från Österrike bestämde jag mig; Ska jag fortsätta med Rednex så lägger jag ner det befintliga playback-bandet och bygger upp ett nytt band…under MIN REGI! Och denna gång skulle det vara med musiker, sångare och gärna sådana med producent-egenskaper. Och SÅ blev det.
Bland annat så rekryterade jag Jensa till den nya gruppen! Och ett liveband blev det! Det var hög tid. Mitt ”dream team”.

Jag tog fram ett exklusivt avtal och förvärvade varumärket Rednex.
Skönt, nu kunde jag dra mina egna strategiska planer för gruppen och satsa lite mer kvalitativt. Det första delmålet blev Melodifestivalen! Jag tog ett möte med Christer Björkman på SVT. Vi skulle bli årets jokrar 2006, grymt spännande! Vi valde låt och den föll på ”Mama take me home” skriven av bl a Michael Clauss.

Den här resan var en av de mest intensiva resor vi som grupp gjort. Minutschema var bara förnamnet. Det var värre än när vi besökte Japan för promotion…kanske inte för att det säger Er något. Men där fick uttrycket ”arbetsnarkoman” en helt ny innebörd. Hann man kissa mellan intervjuerna i Tokyo så var man överlycklig!

Hur som helst så var jag och Jensa såå trötta och utarbetade efter tre intensiva promoveckor inför Mello att vi inte ens orkade åka hem från Globen till vårt hus som bara låg drygt 10 min från Globen, så vårt skivbolag bokade in oss på Globe hotel. Det var bara att ta hissen upp. Vi hann knappt ta oss över tröskeln till hotellrummet innan båda låg utsträckta i koma med scenkläderna på…..!

Vi tog oss till Andra Chansen, 100 röster från att gå direkt till final. Men det var den bästa PR vi kunde få. För i Andra chansen gjorde vi grand slam och for direkt till finalen i Globen.
Så hur menar jag nu med bästa PR att inte gå direkt till finalen? Jo, på 1 vecka syntes vi 3 gånger i prime time på SVT! Först i delfinalen i Göteborg tillsammans med bl a Carola (som vann det året med ”En evighet”). Sedan efter två dagar var det i Andra Chansen och 3 dagar senare var det i finalen i Globen! Så att vi blev högoddsare i betting den veckan var inget konstigt!

Den efterföljande sommarturnén slog vi boxoffice-rekord! Vi sålde bättre än våra kollegor Ledin och Uggla som också låg på Live Nation, som då hette EMA Telstar.

En grym sommarturné…förutom att vår turnébuss brann upp!

Några ord på vägen…
”Livet, det är konsten att dra sig fram tills man kan dra sig tillbaka”

Året var 1999 och det kändes, rent karriärmässigt, som om jag hade klarat av många av mina utsatta milstolpar i livet. Jag hade dessutom träffat min blivande make Jensa Sylsjö och tänkte att jag för en gångs skull verkligen skulle satsa på mitt privatliv, då det kändes rätt i hela mitt hjärta.

Vi förlovade oss uppe i Härliga Härjedalen, i vår fäbodvall. Vi hade dragit ihop släkt från båda sidor, som lyckligtvis kom från samma by, för att drabbas samman i en Släktkamp. Nä! Jens och jag är inte släkt. Vi har räknat Mollys tår och fingrar. Men jag fann Jensas mormor på ett foto i min farfars bokhylla…de hade konfirmerats ihop…puuuhh.

Det var så mycket som var ”mitt i prick” och som stämde på alla punkter för mig och Jensa. Som när Häxan från Luleå (som jag hade känt ett par år) t o m skrek rakt ut över telefon: ”-Det är honom du ska ha…honom du väntat på!!!” Fast det var efter att jag kollat upp de igenkänningsmärken Häxan bett mig kolla. Pinsamt när jag fick springa mellan telefonen där Häxan satt och tjoa, till Jensa som var på besök för första gången och satt helt skräckslagen i soffan.

Hon skrek: ”-Kolla om han har en bild i nacken!” Jensa hade Musse Pigg intatuerat i nacken. Check!
”-Kolla om han har en spricka i framtanden!” Jensa hade fått just en spricka i framtanden efter sin fotbollskarriär i England…så det var ju ingen tvekan när  t o m Häxan gav ”grönt kort”!

Kort efter förlovningen så uppträdde jag i Kungsan i Stockholm tillsammans med Nanne Grönwall och Anneli Rydé. I publiken satt VD:n för Hamburger Börs och efter mina uppträdanden kom han backstage och frågade om jag var intresserad att sätta upp en Country Show! Och livet är ju en skola…så jag tackade JA!
Efter ett antal kreativa möten så började vi repetera och siktade mot premiär som skulle bli på Trädgårn i Göteborg! En underbart härlig stad; tillräckligt liten för att känna den genuina  närheten till allt och alla men ändå tillräckligt stor för att ha det utbud som en storstad bör ha. Så jag bodde mer eller mindre i Götet ett halvår.
Jensa kom ner och hälsade på under helgerna.

Och nu ska ni få höra en riktig hemlighet;
Jo, jag var ju könsmogen då ha ha ha… Det var när vi mot julen 2002 tog beslutet att inte fortsätta med showen som Jensa kom ner för att kolla på showen en helg…ja då bestämde vi oss! Vi var redo att bli föräldrar!

Så Molly är lite av en göteborgare,,,och mycket väl planerad!
Hösten 2003 kom då vår brunögda lilla trollunge…och vi var nu en komplett familj!
Total lycka i en familj byggd på ren kärlek!

Vi döpte Molly i Seglora kyrka på Skansen. Runar Sögaard döpte henne och min vän och sångerskan Lizette Pålsson blev Gudmor och sjöng med mig i kyrkan. Efter ett nästan epileptiskt skrattanfall med alla gudföräldrar och Runar i sakristian där en av gudföräldrarna (utan namn angivet) var troslös…av nån märklig anledning. Men…men…dopet blev magiskt med tända ljus i den anrika gamla kyrkan.

Och när Molly var knappt 8 månader så träffade vi pastor Runar igen, denna gång för att prata bröllop.

Jensa som hade varit reporter i tv-programmet ”Saknad” med Agneta Sjödin, fick då förfrågan av sitt tv-bolag om han och jag kunde tänka oss att låta filma vårt bröllop i TV för Sverige, Norge och Danmark. Först kände vi att det var verkligen inget vi ville…men då Molly var så liten och inte skulle ha några minnen från vårt bröllop samt att våra gamlingar i släkten  ej kunde delta…ja det var för dem i så fall som vi skulle låta oss dokumenteras.

Alla möten med pressen, då bröllopet skulle pressbevakas, kostymörer, då vi skulle ha ett stort Riddarbröllop, hästridning, möten med artisterna som bl a var Östen me resten och Jan Johansen och vår värd, som var Babsan, och värdinna Johanna Lind…  Ja allt styrde vi med järnhand. Och dagen ”D” blev som en Riddarfilm med hästar, gycklare, brödbakning, medeltidssång, meny från medeltiden…och sist men inte minst alla gäster (familj, släkt, artistkollegor som Martin Stenmark, Hanna Hedlund och Jan Johansen etc.) som var mangrant uppklädda i Medeltida riddarkläder! Folk smög i buskarna i tron att det var filminspelning, och en och annan paparazzi…

Ja, vi fixade med allt själva. Jensa stod och krattade gången till husen där gästerna skulle sova samtidigt som det blåstes fanfar på andra sidan skogen för start av det medeltida bröllopståget och jag hann knappt sminka mig…ha ha…ja vi höll på att missa vårt eget bröllop båda två!

Allt som hände efter bröllopsmiddagen och när pressen gått och tv-kamerorna slocknat…får dock stanna i den ”blå boken”…ha ha.

Några ord på vägen…
”Jag gick ut för att leta efter mig själv…men fann min make”

Man brukar ju säga att ”var sak har sin tid” och så är det sannerligen…
Med 280 resdagar per år, flera år i sträck, kom jag till ett beslut att hoppa av Rednex. Jag blev erbjuden att göra en egen soloplatta med BMG i Tyskland.
Så jag tog på mig rollen som Exekutiv producent och skrev tillsammans med hela 8 olika team och använde mig av 8 olika producenter. En tuff och krävande resa där jag involverade härliga writers och vänner som Andreas Carlsson och Anders Bagge.

När plattan var klar valde jag i alla fall att mastra plattan med en enda person och det var inget svårt val; the one and only Ronny Lahti, som då befann sig på Soundtrade. Plattan döpte jag till: “ME & MYSELF”
Jag insåg ganska snabbt att arbetet som soloartist inte var ”min grej”. Väldigt ensamt…
Man flyger själv, man gör promotion på tv själv, man sitter på intervjuer själv, man spelar in videos själv, man giggar själv…  Nääääää inget kul. För man ska ha kul på jobbet! Annars finns det risk att resultatet kan bli hjärtlöst.

Det som var en bra sak med soloplattan var att David Hasselhoff blev intresserad och handplockade 3 låtar från min soloplatta till tv-programmet ”Baywatch”, som producerades i USA men som också exporterades till 123 länder utöver USA.
Under åren runt 2000 så blev det ett satsande privat och efter soloplattan så fick jag förfrågan från SVT att vara programledare för ett reportageprogram. Jag antog utmaningen och det var en händelserik och utvecklande tid.

Tyvärr förlorade jag under denna tid min närmaste killkompis. Jag kommer så väl ihåg att jag hörde sirenerna från ambulansen när jag spelade in ett av tv-programmen i SVT-serien i stan utomhus…just i närheten av Sveavägen. Jag och min vän hade bestämt att ses så snart jag var färdig med inspelningen. Han skulle då under tiden ta en sväng på sin mc och senare komma tillbaka. Men inte kunde jag förstå att det var min vän som just förolyckats i samma kvarter…och det var då jag skrev ”Tell me why” som jag och Jill Johnson spelade in. Den dedikerade jag till just min vän…

Kort efter ville Playstation från Japan ha min röst på ledmotivet av ”Song of Mana”. Det var en märklig upplevelse att stå på Polarstudion i Stockholm (ABBAS hemstudio) med ett dedikerat och bestämt team av japanare som skulle instruera mig i sång till sitt nästa stora spel. Vi hade fått översätta den japanska texten till svenska…och DET var ingen lätt match. Att få in orden i sångslingorna på svenska som var anpassade för japanska ord… Holy Moses! Kul och väldigt utmanande!

Jag fick i samma veva förfrågan av Bert Karlsson om att bli sångerska i dansbandet Wizex. Kände då att jag tidigare med Rednex hade kunnat styra liiite i alla fall om jag ville jobba jul och nyår o s v. Men att sjunga med ett så etablerat dansband som Wizex skulle innebära typ jobb på alla högtider samt roddande och packande av instrument…ha ha ha. Så jag tackade vänligen för förfrågan men sa nej tack.
Då föreslog Bert att jag skulle gå in i hans nya projekt som hette Friends. De andra i bandet skulle vara ganska mycket yngre…nja kände jag. Ska jag leda ett band till… Ville jag det? Då kunde jag lika gärna gå tillbaka till Rednex igen som redan hade en marknad.
Så…jag tackade nej även till detta. Men med facit i hand så var detta ETT DUMT BESLUT då Friends året efter deltog i Melodifestivalen med ”Listen to your heartbeat” och vann!!!

Några ord på vägen…
”En människa borde aldrig skämmas över att behöva erkänna att hon har haft fel. Det är ju bara att med andra ord säga att man är klokare idag än igår”

Jag stod där framför spegeln på morgonen i mitt egna badrum efter ett par månaders turné ute i Europa och sa till mig själv: ”Good morning Mary Joe”.
Mary Joe är mitt scennamn  och efter alla resdagar, intensiva spelscheman och pr-scheman genom åren så var/är jag ETT med min scenkaraktär! Och ni ska veta att ”Mary Joe” är mer jag än jag själv är!!! Hon är 100% vild, 100% energi, 100% kärlek, 100%  fri i själen och i sinnet och 100% dedikerad till sitt kall; musiken!!!
Det finns inga som helst tveksamheter kring ”Mary Joe”! None what so ever…och det känns så skönt.

Scenkläderna är mer som en livsstil än en scenkostym och jag har burit samma stövlar i över 1000 shower world wide alltsedan starten 1994!!
De kallade oss för familjen Macahan när vi entrade Melodifestivalsscenen 2006… och DET tog jag som en ren komplimang!

Jag har tagit beslut som också varit jobbiga att ta under de mest intensiva åren.
Att stå emot alkohol, droger och annan berusning…”a walk in the park” för mig. Men att höra sig baktalas av f d bandmedlemmar när man står i timmar efter showerna för att skriva autografer till sina fans är inte att ”vara en diva”, utan tvärtom… dedikerad till sina fans! För det är ju tack vare dem som vi kunde turnera runt och göra alla dessa shower och sälja över 10 miljoner skivor.
Men även fast det varit tunga stunder då man känt sig ensam i turnébussen så har jag bitit ihop och känt i hjärtat att JAG minsann gör detta för att musiken har varit mitt kall sedan barnsben. Och JAG har alltid sjungit LIVE och varit den som spelat in skivorna…så ibland får man bara låta avundsjukan spela ut sitt onda spel och följa sitt hjärta!
Idag har jag ju mitt dreamteam av band bestående av Jensa ”Cotton Eye Joe” Sylsjö och Fredrik ”Pinball” Jernberg!!! Tack för de begåvade musikerna och sångarna!

Jag minns när vi spelade i Helsingborg. Det f d ”gamla” bandet hade blivit bjudna på efterfest hos MC-gänget Bandidos(!). Hur vi hade fått inbjudan kommer jag ej ihåg men jag sa tvärnej direkt! Grabbarna blev nyfikna och ville åka ner till hamnen efter vår show på kvällen, så jag ställde upp. De hoppade alla in i turnébussen och jag körde ner mot hamnen.
Kanske inte en av de bästa valen i livet jag gjort…ha ha ha.

Hur som fick boysen gå in en stund och jag kände mig som ”Insatsstyrkan”…som satt och spanade med huvudet i 390 grader utanför. Det kunde ju blivit värsta sammandrabbningen av andra mc-gäng. Helsingborg är ju lite av ett High Chaparral (förlåt mig alla skåningar).
Men allt gick bra förutom att boysen var drängfulla när de kom ut och en somnade i mitt knä…och det var halvlätt att växla då…ha ha ha.

Till saken hör också att det spökade något så grymt på hotellet vi bodde; det gamla Sjöfarthotellet.
Jag hade blivit väckt av en ung flickröst. Killarna hade fått sina kläder utdragna ur garderoberna… Vi kallade dit ett medium som kunde känna av varför spökena var just där. I mitt rum hade det bott ca 10 minderåriga flickor, inhysta i det lilla rummet, för att ”underhålla” sjömännen på den tiden då Helsingborg var en riktig Hansa-stad och sjöfartsknutpunkt. Det var ett rum som gav mig riktigt kalla kårar.

Även fast vi åkte ner till BR och köpte extra blåsinstrument för att försöka skrämma ut spökena ur rummen…vilket inte fungerade förstås…så bestämde vi oss att natt två efter showen att alla i bandet skulle sova tillsammans med vår turnéledare. I samma rum…och tro det eller ej…i samma säng!! Ha ha ha ha….jag dör av skratt.

Dagen efter åkte vi upp till Stockholm igen och flög sedan till Oslo. Det var i december, Lucia närmade sig, och vi var bokade för en ”Lucia-vaka” för ungdomar! Bra initiativ att samla alla ungdomar under ett tak och ha koll på dem en sådan kväll, istället för att låta dom ränna runt på stan och dricka hembränt. Så detta evenemang ville vi verkligen göra!

Det var bara det att i vår show så hade vi mycket komiska och…låt oss kalla det för…festliga inslag! Förutom att boysen (på den tiden 1994-1997) enbart hade strumpor på sina kön så låtsades de kissa i ölflaskor på scenen samt en del annat bus. Vi visste ju att alkohol på scenen ej var tillåtet men i vår scenshow så hade killarna ölflaskor de drack ur (äppeljuice…ja i alla fall i Norge på denna Lucia-vaka). Vi körde på som vanligt och det var ett fasligt tryck ute i publiken med närmare 1000 spralliga ungdomar!

När vi sen kliver av scenen, så rusar norska polisen in i vår loge och häktar alla utom mig och den andre sångaren… Vi hade stått kvar ute vid publiken och jag hade skrivit autografer och missat hela grejen! NU fick ”lillebror” (Norge) chansen att ge ”storebror” (Sverige) en match…trodde norrmännen iallafall!
De drog in killarna till häktet, fastän de demonstrativt upprepade att de absolut inte hade druckit någon alkohol från scenen. Vilket de heller inte hade gjort! Vår turnéledare/manager klargjorde samma fakta, men tror ni att norska polisen lyssnade?!
Åh nej. Killarna, 3 st, häktades hela natten FASTÄN blodproven visade inget utslag!

Sedan blev det mediakrig istället. Norska Verdens Gang mot Expressen. Norge – Sverige på högsta mediala nivå!!! Det var riktigt roligt att läsa…! Om vi fick upprättelse…nä inte rättsligt men absolut medialt!

Nog att Norge kunde ställa till det för oss ibland…ha ha…men jag kommer så väl ihåg vår allra första fotografering. Man var som en nyutsläppt kalv på grönbete när man klev in i ladugården full med hö för att klättra upp på höstacken i bara klänning och barfota med rufsigt hår och smuts i ansiktet… Det gick bra. Och efter fotosessionen var vi så hungriga. Så vår turnéledare stannade på McDonalds på Sveavägen i Stockholm. Vi hade fortfarande våra trasiga och smutsiga kläder på oss, hö i håret och smutsiga i ansiktet var vi också.

Jag trodde McDonalds var lite som Hard Rock: LOVE ALL SERVE ALL !
Men det blev vi snart varse om… Vi blev PORTADE ! VI slängdes ut från McDonalds!!!!!!
Så..trashankar är inte välkomna på McDonalds alltså. Tack för det!

På den tiden gav vi inga intervjuer, vi pratade faktiskt inte alls! Så i början av lanseringen så visste inte folk vart vi kom ifrån. Vi satt som dövstumma på alla intervjuer och bara glodde och pressen ute i världen, särskilt den tyskan pressen, hade varje Nyår en tävling om vilken tidning som kunde få ner Rednex i ett nyårsbad och tvätta av dom smutsen….

På vår turnépremiär i Borlänge 1994 så försökte Bjurman, reporter från Aftonbladet, krypa in backstage för att försöka avslöja oss. På showerna pratade vi inte heller i början. Grymtade mest…
O M G vad kul vi hade med reportrarna!

När jag en dag kom ut från mitt företag på Kungsgatan (som jag försökte ha kvar så länge som möjligt) stod där en kvällsreporter från Aftonbladet…! Pang så var avslöjandet ute!
REDNEX VAR SVENSKAR !

Några ord på vägen…
”Att aldrig ångra det man gjort. Men det man icke gjort!”

Nu följde en mycket hektisk men givande  period i mitt liv.

Jag hade blivit sångerska i Rednex, gruppen med dess medlemmar som jag också skapat. Vi skulle komma ha över 280 resdagar per år!
Samtidigt drev jag mitt Konsultbolag med drygt 40 st anställda i Stockholm. Jag har dock alltid gillat flera bollar i luften, min kreativitet maxas då.

Men allt eftersom tiden gick och framgångarna avlöste varandra så kände jag mig otroligt splittrad att behöva ta bolagsbeslut med kunder och personal och samtidigt stå med hö i håret, en råtta på axeln och sjunga ”Cotton Eye Joe” eftersom vi framträdde på en tv-station på dagtid och på ett antal klubbar på kvällar och nätter någonstans ute i världen.

Första upplevelsen med Rednex (lite av en mardröm faktiskt) hände i Amsterdam. Influgna, trötta och stressade så väntade ett nattklubbsrace. Det var inte 1 show vi skulle leverera, mellan kl. 24.00 – 04.00 så var det 4 shower som stod på schemat.

Under sista showen kl. 03.00 (lagom jetlaggad) faller jag handlöst ut i publiken. Man kan säga att det blev ”en ofrivillig stagedive”!!!!! Där ute i havet av händer som slänger runt mig som en vante…känns läget inte tryggt. Ställets security försöker förgäves få tag i mig… Men när publiken börjar slita av mina klänningar (tur jag hade lager på lager) då känner jag att jag måste börja försvara mig. Jag börjar veva med armar och ben och känner då…till slut…ett par grova trygga armar som drar mig till sig och håller om mig och bär mig ut… Det var en av våra bodyguards som lyckats slå sig fram.
Då var jag rätt kraftlös och helt slut… Visade dock inte min rädsla utan bara log och gav honom en stor kram och ett tack för hjälpen. Sen…får sig skivbolaget en fruktansvärd utskällning av mig på plats för dålig säkerhet. Ja…de fick se en helt ny sida av mig!

Så här rullade det på mellan 1994-1996 när det var som mest hektiskt. Vi reste i hela världen. Ena dagen var vi i Hong Kong och andra dagen i Brisbane Australien…
Många minnen och kontraster skrevs in i min dagbok.

Jag glömmer aldrig när vi anlände Johannesburg och möts av en tandlös afrikan som spelar ”Cotton Eye Joe” på en enda sträng på sin gitarr…som säkerligen var det enda han också ägde. Mina tårar föll och jag nästan  kramade omkull den stackaren…!

Under samma resa skulle vi som vanligt ut på ”representationsmiddag”.  Bara det att denna gång så var det inte skivbolaget, någon radiostation med ”Meet & great”-upplägg som vi skulle äta tillsammans med, utan Presidenten för Hells Angels och han ”närmaste”.
Hmmm…hur tänkte skivbolaget i Sydafrika här!!?? De hade tryckt upp militärgröna bomberjackor till oss med vårt albumnamn på och vi fick uppträda på borden på Hard Rock i Johannesburg i ett VIP-rum.

”SEX & VIOLINS”…ja så hette första albumet. Och på framsidan av skivomslaget är det en potta som någon kissat i…och självklart så befann vi i bandet oss i pottan!! Ja…där hade vi ju redan satt ribban!
Så upplägget denna kväll på Hard Rock kanske ändå var väntat…

Sedan kom vi till Tokyo och till skillnad mot Tyskland där det känns som om de ska äta upp en, så satt japanarna i rad på stolar på den stora klubben och klappade sina händer som om de just avnjutit en klassisk konsert! Vi bytte visitkort med skivbolaget uppe på scenen som kotym. Vart tror ni att vi sedan skulle avsluta kvällen någonstans…? Hahaha, jo självklart på en karaokebar. Japanerna skrattade mer än de sjöng. Och vi skrattade åt dem men de trodde vi skrattade för att vi tyckte om att sjunga karaoke till vår egen låt!!!! Ååå jag var sååå nära att kissa på mig på den lilla karaokescenen…!

Senare återvände vi till Europa och Tyskland, som blev som en bas för oss.
Jag minns som om det vore igår när vi deltog på en tv-sänd Välgörenhetsgala i Tyskland, med artister som New Kids on the block, Backstreet boys, Mr President, Black Box etc.
Det jag bäst kommer ihåg är att jag efter sändningen väljer att gå upp på rummet och beställer upp middagen dit istället. Jag längtade efter en varm dusch, tystnaden och att bara få vara ensam. Jag hann knappt duscha förrän det knackar på dörren och det står en vitklädd ung kille med min middag utanför. Ååå vad mysigt tänkte jag när han rullade in serveringsvagnen i rummet. Jag tar fram plånboken snabbt, då jag står i min morgonrock,  för att betala dricks. Jag tackar och småpratar lite på tyska och väntar på att han ska gå. Men han tittar på mig som ett litet rådjur med stora bruna ögon och…..då kommer sanningen.
Han jobbade inte ens i köket utan var ett VIP-inbjudet fans som lyckats fått tag på en vit serveringsjacka. Han bad mig att inte ringa vakten på hotellet utan han ville bara få en autograf, ett foto och en kram. Till saken hör att hela TV-galan sändes från en arena som satt ihop med hotellet så just hotellet kändes just för stunden ganska folktomt. Nåja, han verkade ju inte hysterisk eller hotfull på något sätt så jag gav en autograf, han tog en bild och han fick sin kram.

Jag var ju singel även då…och han var ju väldigt fin och hade kanske fått stanna kvar på en kopp te…MEN det finns en oskriven regel som jag själv anpassar mig hårt efter: inga flörtar med fans! Har aldrig haft och kommer aldrig att ha!!

Dagen efter var det äntligen mot Stockholm/Arlanda vi fick flyga… Det var skönt att komma hem efter veckor av promotion och ”byta trosor” och få hälsa på mamma, pappa och min syster med familj!!! För att efter ett par dagar senare hämtas av taxi eller limo och åter igen åka ut till Arlanda…

Ja många resor gjordes och många många anekdoter och minnen finns att berätta… Fler kommer kanske i nästa inlägg…
Som när piketstyrkan i Norge tog oss eller när vi blev portade på McDonalds på Sveavägen!

 

Några ord på vägen:
”Ingenting försummar vi så ofta och oåterkalleligt som det tillfälle som erbjuds oss varje dag”